Ljuset dämpades, och för ett ögonblick föll teatern i total tystnad. En ensam spotlight fann honom — Albert, stående stilla, händerna darrande lätt mot mikrofonen. Få i publiken visste vad de skulle få höra.
Sedan kom den första tonen.
Mjukt. Uråldrigt. Vävt med smärta och stolthet.
Den armeniska melodin “Dle Yaman” strömmade ut ur honom som en bön — inte sjungen, utan känd. Varje ton bar på generationers vikt, varje andetag verkade eka genom århundraden av kärlek och förlust.
Folk slutade andas. Till och med domarna rörde sig inte.
Mitt i framträdandet torkade en av dem en tår.
När den sista tonen försvann i mörkret var tystnaden öronbedövande. Sedan ett vrål — applåder så kraftfulla att scenen skakade. Men Albert stod kvar, ögonen slutna, tårarna glittrande, som om han fortfarande var någonstans mellan himmel och hemland.
Det var inte bara en sång den kvällen.
Det var ett återfött minne.
Det var Armeniens själ som sjöng genom en mans röst.